Århundradets fight

Troligen finns inte dess like i den svenska idrottshistorien. I stekhet sol gick de en OS-final i över nio timmar. Domarna fick bytas ut i flera omgångar. När väl matchen stoppades blev ingen guldmedalj utdelad. Först ut bland alla Enighets fighters genom åren är Anders Ahlgren

Vi låter Anders Ahlgren själv berätta:

Det solsvedda dramat

Striden började kl. 8 på morgonen och blev ett både långt och drygt dagsverke. Det dröjde inte länge förrän den brännheta solvärmen från molnfri himmel formligen svedde våra kroppar, porerna stod öppna, men vi bara kämpade vidare med paus var halvtimme på endast någon minut. I början av matchen hade jag faktiskt fall på finnen, när jag lyckades koppla en backhammer från stående och slå honom på rygg, men det gick tydligen för fort för domaren och jag fick ingen lön för den mödan utan vi fortsatte.

Domarna, dom var ett kapitel för sig. Efter två timmars brottning var samtliga avlösta; de var helt enkelt färdiga att tuppa av i hettan. Det var bara vi brottare som gick på som förut. Efter tre timmar kom ett nytt domarteam. En av dem, dansken A. R. Nielsen, gick till middag när vi hållit på i fyra timmar. Sedan gjorde han en utflykt till Saltsjöbaden och, när han kom tillbaka, blev han helt paff över att vi fortfarande var i gång. Sen var han ute på stan i ett annat ärende, och blev ännu mer paff, när han på nytt kom till Stadion, då vi alltjämt gick där och bökade med varandra.

Anders Ahlgren

Anders Ahlgren
- Enighets mästerbrottare

50 domare från 14 nationer skiftades om att döma!

Efter 9 timmar och en kvart på mattan avblåstes striden. För att få ett avgörande ville man helt plötsligt att vi skulle tillämpa nya och helt andra regler. En ville dra ett streck rätt över mattan och den som först kunde föra den andre över linjen, skulle utses som segrare, en annan ville att vi skulle i tvåminutersperioder skifta livtag växelvis med över- och undertag. Men sådant där hokus-pokus ansåg ju ingen av oss innebar någon sportslig rättvisa och vi gick givetvis inte med på det.

Då förklarades matchen oavgjord och vi dömdes som tvåor bägge under det att guldmedaljen drogs in. Nog grämde vi oss. Vi var ju obesegrade, så nog hade vi visat att vi var "mästerbrottare" båda

Läs mer om: